ANDERS EKBERGS INVIGNINGSTAL

Årets Åkonst är den femte i ordning – en biennal som således ska hållas vartannat år, det kan bli förskjutningar då materialet är stort och konstnärerna många. I det här fallet från Blekinge, Småland samt Skåne. Gamla pålitliga vänner som ofta lyckas när de går samman.
Projektgrupp i Tingsryd:
Agneta B. Lind - Textilkonstnär. Gässemåla med huvudansvar. Utmärkt och som alltid säkert.
Staffan G:son Lind - Konstnär. Gässemåla skola, en klippa när det gäller att se längre än dagen och den nära världen.
Christer Lieberath - Konstnär/Art Director, mångsidig och ansvarig för mycket bl.a. hemidan.
Projektgrupp i Blekinge:
Anita Larsson - Konstnär. Karlshamn.
Harry Loontjens - Konstnär. Tving.

12 skilda partners har ställt upp med pengar och annat. Det är bra gjort, se namnen i listan och gläd er med dem. Fint!
För den ”platsspecifika konsten” är placeringen av Åkonst mycket intressant. Man talar idag om ”land art” ur ett internationellt perspektiv. Åkonst flyttar fram positionerna ändå längre. Vill etablera begreppet: ”water art”. Åkonst är ett utmärkt uttryck, med den unika nordiska bokstaven Å. Åkonst tycker vi om. Det behövs inga utrikiska ord för att skildra det som sker i södra Småland och norra Blekinge. Svenska språket duger gott. Bättre än Åkonst blir det inte.

Namnen. 30 konstnärer. Fundera på dem. Otroligt med denna bredd, variation och mångfald. Många kända, en del nya, samtidigt som några saknas. Alltså en naturlig utveckling, vilken känns bra.
Det är en otrolig styrka som vi får ta del av. All denna tid och all energi, all denna förmåga med basen i erfarenhet, fallenhet och förmåga att omvandla en tanke till ett konstverk. Vi som bara går runt får verkligen något att ta till oss och fundera över. Vi ska se allt idag, förra gången fick jag åka tillbaka två gånger för att få ett grepp. Det är stort. Den konst vi ser. Den är för det stora rummet, rummet utan gräns.

Vilken roll har då bildkonsten i vår region?
Jag ska ge en personlig bild av den bildkonst vi har i vår nära omvärld. I all korthet. Och jag ger förslag under varje del där jag inte är nöjd med det som sker idag. Jag känner till Kronobergs län och vet lite om Blekinge, men jag håller mig till det jag känner väl. Småland, således.
Statens Kulturråd konstaterade nyligen ”att det är svårt att hitta något annat land som har en mer restriktiv skattelagstiftning än Sverige när det gäller att stimulera till privat stöd till kulturell verksamhet”.

Slutsatsen av detta är att därför måste de som hindrar andra och därför själva lever gott på skattemedel vara extra generösa i det här landet. Det gäller således stat, landsting och kommun. De bär ansvaret här. Är det så? Vi får se nedan.
Projekt är en förbannelse för den modellen betyder start men även alltid slut. Det är tjänstemännens och byråkraternas favoritlösning numera. Varför? Projekten ger många byråkrater jobb. Men få konstnärer. Min uppfattning är att projekt ska ersättas med fasta belopp och tydliga regler som alla kan förstå. Då får konstnärer mer och byråkrater mindre. Alltså är projekt till nackdel för kultur och bildkonst. Ut med dem!

Tingsrydsgruppen med sina 30 år är ett fint exempel på hur en grupp konstnärer med envishet och sammanhållning lyckas. Men det kräver mycket av alla. Den gruppen visas nu i Smålands museum, som egentligen gav upp bildkonsten år 1993, men som nu efter 20 lite trevande söker sig tillbaka till det enda som verkligen kan locka folk, dvs bildkonst. Smålands museum köpte sitt sista konstverk år 1973, jag har för mig att det var av Martin Bornholm. Den samling som finns på i lagret på Pinnmon är excentrisk, milt uttryckt. Bisarr i sin uppbyggnad. Att ha den så gör ingen glad. Bättre att ställa den till förfogande för andra. Se nedan om länets bildkonstmuseum.
Gallerier har kommit och upphört i länet, mest det sistnämnda. Exemplet Bergdala förklarar varför. Det är ett välskött galleri i Lessebo kommun. En kommun som inte på 12 år lyckats med ett enda inköp i kommunens enda galleri. Vad säger man om sådant? Kommunen bryr sig inte om bildkonsten. Ansvaret ligger endast på kommunen som tar egna beslut. Varför ska det vara så i en kommun som har verkliga problem att behålla folk och arbetstillfällen inom sina gränser? Oförmåga kan det inte vara. Jag skönjer olust inför det oväntade, alltså i mötet med kulturen med sin överraskande förmåga att ifrågasätta det som förr var vant och känt. Helt enkelt den värld som Lessebo i rask takt måste ersätta av nytänkande. Några konstverk per år skulle sätta fart på tankarna i kommunhus och i den offentliga miljön. Det finns ju inom synhåll, alltså på bekvämt avstånd. Köp, för fan, köp!
Italienska Palatset har 23 ateljéer, de fungerar fint men organisationen måste varje år bevisa sin existens, således efter nästan 20 år. Det är tydligen svårt att förstå att bra arbetsvillkor för konstnärer ger bättre resultat. Bättre konst. Och i den parken är det svårt för galleridelen. Fast om där skedde regelbundna köp vore det enkelt även för galleriet. Vem ska köpa? Jo, de som via skattsedeln får så mycket mer i det här landet än i andra. Ansvaret ligger således på stat, landsting och kommun.

Köper staten bildkonst i länet? De har en speciell myndighet för detta, den heter Statens Konstråd. Jag vet om ett enda tillfälle, för många år sedan, då kom en man via tåget, slet ner en tavla från en vägg i ett galleri. Sedan returtåget tillbaka till sin håla. Hoppas jag minns fel. Men det vore enkelt att ändra på det. Vi har en landshövding som ska samordna den statliga verksamheten i länet. Hon heter Kristina Alsér. Som landshövding ska hon även följa länets tillstånd och informera regeringen om länets behov. Det har hon inte gjort när det gäller bildkonsten. Eller så har hon misslyckats. Det är inte bra nog.

Alsér kan kräva att staten köper i länet i förhållande till länets storlek. Det blir 2 % av allt. I förhållande till idag så är det en stor ändring. Då begär jag ändå inget för alla år av misskötsel. Några miljoner per år blir det för inköp. Alltid något.
KC SYD är en välskött organisation med sitt betydelsefulla uppdrag som förmedlare av uppdrag för större arbeten, beställda sådana. En viktig organisation. Det skulle inte vara svårt att lägga alla beställningar av större verk för offentlig miljö via denna kunniga organisation. Då kan jag lova kvalitet. Då slipper vi köp från en närbelägen outbildad grupp med bakgrund i källarvalv och vägtunnlar.

Smålands konstnärsförbund har cirka 130 medlemmar och har återfått mycket av sin forna styrka. Förbundet är stiftare till Smålands Konstarkiv i Värnamo. Där finns en förnämlig samling, 1200 konstverk i perfekt ordning, allt kan åter visas i utmärkt miljö och med pedagogiskt utbildad personal.
Konstnärsförbundet och Konstarkivet är stiftare till Vandalorum i Värnamo. Där är nu 80 miljoner kr investerat. Fem hus klara, s.k. lador. Mer på gång. Det är bra, alldeles utmärkt.
Inköpen av kommunerna är ett speciellt område. Väldigt viktigt, liksom inköpen av landsting. Normalt är dessa de största köparna. Frågan är om organisation och modell är bra för vår nära värld. För vårt omland. Min uppfattning är att köp skulle läggas närmare dem som betalar, alltså inte så långt från hembygden. Skälet är att ingen annan köper längre i Småland. En resa till ett roligt galleri i Stockholm känns tydligen lockande. Men det kunde skapas enkla regler för sådant. Hälften i egna länet. En fjärdedel i landskapen som är grannar. Resten i riket. Då visste vi att konstnärer skulle känna sig säkra i sitt val av boplats. Även utanför en storstad. En sådan regel kan gälla hur enkelt som helst. Bara ett litet direktiv från en lämplig nämnd. Sådana beslut tas hela tiden.
Det som köps är nog rätt bra, tycker jag, lite försiktigt och tryggt ibland, men sällan dåligt eller fel. Nu ska det bli ändring i den stora kommunen. Växjö har en motion på gång. 1% regeln vill man införa, alltså en procentsiffra efter hur mycket som byggs. Men efter en modell som finns i Karlstad. Där gäller regeln bara för investeringar över 5 milj kr. Hur bra är det? Massor med investeringar i hus är under den gränsen. Då köps inget. I Karlstad blir det ett inköp per år enligt egna uppgifter. Klent, med andra ord. Den modellen tycker jag illa om.

Gärna en fast organisation, jag tror att det fungerar bra i Karlskrona eller välj annat, men skippa värmlänningarnas konstiga regler och nivåer. Det vore en stor tillbakagång om det blev efter den modellen. Men 1% av totala investeringarna är en bra nivå, den har fungerat i staten sedan 1930-talet. Duger den där kan den duga i kommuner. Utan konstiga tillägg av värmlänningars kynne och tankar.
Utställningsersättningen är en fråga som fått sin lösning i riket men inte i länet. Sedan tre går gäller nya regler som konstnärer och staten enats kring. MU kallas de. Medverkan och ersättning vid Utställning betyder detta. Ingen i Kronoberg eller Blekinge har ännu infört det, men däremot Konstmuseet i Kalmar. Nog är det märkligt att stora jätteorganisationer med miljoner i årligt stöd inte orkar införa något så enkelt som att ersätta en konstnär per vecka denne ställer ut. Det rör sig om en eller ett par tusenlappar per vecka. Det är allt. För en konstnär är beloppet stort. Inkomstnivåerna är låga i den gruppen. En tjänsteman på ett museum eller en kommunal konsthall har mångdubbelt varje vecka. Alla 52 veckor på året. Fundera på det ett tag! Vad skulle de kunna visa om där inte fanns konstnärer? Ska de ställa ut sig själva? Gratis?
Styrelsen för Smålands Konstarkiv i Värnamo utreder nu konsekvenserna av att införa en sådan utställningsersättning. Jag kommer att rösta för detta vid första sammanträdet i höst och utgår från att det blir verklighet. Vi får se.

Vid en ceremoni i juni månad blev Ljungbergmuseet officiellt Kronobergs läns Bildkonstmuseum. Från tavellager till Länskonstmuseum en resa på 22 år. Jag satt i den styrelsen vid starten och en del år därefter. Det är dem väl unnat, men det medför nog mer arbete och större förpliktelser än vad man kan ana. Uppdraget nu måste gäller mer än lite om pedagogik. Som utställningen är nu duger den inte. Man kan inte låta skaparens verk uppta den absoluta huvuddelen. Flytta Sven Ljungbergs verk till ovanvåningen och låt bottenplanet bli för länskonsten!
Framför allt, börja köpa! Regionförbundet har ett tungt ansvar nu. Eller lätt om man vill se det positivt. Frågan är då hur mycket man måste köpa. En del kan lånas från Pinnmon i Växjö, där hänger i alla fall något som går att använda. Resten måste köpas. Hur mycket gäller det? Det är inte svårt att räkna ut. En jämförelse med Konstarkivet i Värnamo visar att där har man köpt i snitt två konstverk varje månad. Sedan starten för nästan sextio år sedan. Min uppfattning är att den takten måste fördubblas i Kronoberg. Skälet är att så lite köpts under flera år. Alltså fyra konstverk varje månad. Ett i veckan. Det är inte särskilt märkvärdigt, rätt låg takt, men får väl duga som inledning. Ett snittpris på 50 000 kr per verk ger inte mer än 2,5 miljoner kr per år. Självfallet är det Regionförbundets sak att finansiera detta.

Jag har hört rykten om en tillbyggnad i Ljungby, mot ån. Det är inte fler betongbilar och elektriker som ska ha jobben inom kultursektorn. Det är konstnärer. Köp konst, med andra ord. Ytan i de befintliga husen räcker gott under många kommande år, konstruktion och arkitektur är verkligen väl genomtänkt och utmärkt skapat, det räcker fint intill att de nya samlingarna spränger väggarna, en härlig dag blir det.

Det är nu också rimligt att museet i Ljungby får sin andel av statens pengar. Smålands museum får då dela med sig. Jag tycker att Växjö behåller två tredjedelar. En tredjedel till Ljungby. Den uppdelningen är helt logisk. I Växjö finns allmänt och glas. I Ljungby bildkonst. Två mot ett. Sedan åligger det självfallet Ljungby kommun att svara med krona för krona på de nya pengarna. En enkel matematik. Knappt skönjbar i den kommunala budgeten.
I Ljungby finns också länets i särklass bästa exempel på konst i offentlig miljö. Lasarettet är platsen och huset. Många konstnärers arbete som tog nästan 15 år, en enveten tanke och en del pengar, inte så svårt egentligen. Många konsekventa beslut där det inte var ordet nej som gällde. Utan ordet ja. Ett förtroende mellan beställare och konstnärer där resultatet alltid överträffade den ursprungliga tanken. Så blir det i verkligheten när tillit finns som en del av vardagen.
Ett problem för framtiden är att ytterst få utbildade konstnärer från akademier och högre skolor flyttar till länet. Några kommer men fler försvinner. Detta är en utarmning på sikt även om jag kan förstå lockelsen i Berlin och New York. Man tjänar för lite i som bildkonstnär i Kronobergs län. Då blir det så. Det medför en försvagning av en grupp som svarar för mer kreativitet och utveckling än många andra. Alltså precis det som behövs i en föränderlig värld.
Visst lever bildkonsten. Villkoren kunde vara väsentligt bättre, här har varken stat, landsting eller kommun tagit sitt fulla ansvar trots just dessa lever på de skattemedel som kommer genom den säregna lösning som Sverige är unikt om. På något sätt så finns det ändå styrka och liv.
Här i denna Åkonst visas detta på ett förunderligt kraftfullt sätt.
Heja Åkonst!

Slutord
Med detta förklarar jag den femte Åkonst biennalen för invigd.

ANDERS EKBERG